Det har gått två veckor men det känns som flera år av intryck och känslor. Marken har öppnat sig under en, kroppen släpper taget, slutar hålla en uppe och tårarna har tagit slut.
Jag missar samtalet med vilje, jag vill lyssna färdigt på låten som gör mig så glad. Jag kommer ihåg hur jag tänker att det antagligen är sista gången jag kommer glädjas av musiken. Ringer upp när låten är slut och efter det vill jag aldrig höra den igen.
Att se sin mamma hållas vid liv av maskiner, en läkare som berättar att just nu kan vi bara ta timme för timme och att min mamma aldrig kommer bli min vanliga mamma igen om hon klarar sig.
Ren jävla smärta
Det blir min födelsedag, den värsta tänkbara, men jag får samtidigt den bästa presenten man kan få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar